Birger Sjöbergs författarbana liknar ingen annan svensk diktares. Först vid 37 års ålder gjorde han debut med vissamlingen Fridas bok (1922), som blev en överväldigande succé. Den följdes av ”glädjesprånget efter Frida”, romanen Kvartetten som sprängdes (1924), även det en kritiker- och läsarframgång. Men fyra år efter debuten kom det stora nederlaget med diktsamlingen Kriser och kransar (1926), den gången så radikal och ny i sitt omtumlande modernistiska bildspråk att ytterst få förmådde förstå och uppskatta den.
Birger Sjöberg gick in i tystnadens och ensamhetens år tills han – efter att ha gett upp hoppet om sin framtid och svårt sjuk i lunginflammation – avled på Växjö Stadshotell på Valborgsmässoafton 1929. Men därefter – förvandlingen till en klassiker, den moderna poesins portalfigur, den ofrånkomlige, den ständige följeslagaren!
Bakgrunden
När Birger Sjöberg föddes den 6 december 1885 var Vänersborg en sovande idyll. Staden hade i mer än en betydelse hamnat vid ett av järnvägens sidospår. Samtidens ekonomiska och industriella expansion ägde rum någon annanstans.
Trots att Vänersborg var både residensstad och regionalt handelscentrum präglades vardagen av småstadens isolering och slutenhet.Kulturlivet var snävt begränsat av borgerlig konservatism och det sociala umgänget strängt reglerat i ett hierarkiskt system med fasta normer och värderingar. Staden vilade trygg i sig själv.
Här upplevde Birger Sjöberg en ombonad och varm barndom, men också ungdomsårens ohjälpliga misslyckanden. Föräldrarna gjorde konkurs. De fyra åren på läroverket slutade med ett betygsfiasko. Den opraktiske fick försörja sig i det praktiska yrkeslivet, bland annat som fumligt järnhandelsbiträde. Och slutligen fick den förälskade unge mannen ett förkrossande och livsavgörande avslag när han ”den regniga onsdagen” sommaren 1907 friade till den vackra Karin Lustine.
Det enda han egentligen dög till – har hans äldre bror Gösta sagt – var att skriva.
Författaren
Birger Sjöberg var tidigt ute som poet. Redan som femtonåring producerade han satirer i den handskrivna ”tidningen” Frän. Viktigare var emellertid att han i skämttidningen Karbasen under åren 1902-07 publicerade ett trettiotal dikter, satirer och folklivsskildringar.
Där trycktes till exempel Den första gång… och Jag längtar till Italien. Även Stockholms dagblad tog in några, bland annat Båtfärd med Frida och Frida sörjer sommaren. Vägen tycktes utstakad. I stället tystnade han som diktare. Han hade fått annat att göra.
Som tidningsman, först på Stockholms Dagblad och från hösten 1907 på Helsingborgs-Posten, ägnade han sig de närmaste åren helt åt kåserier och dagsjournalistik samt med tiden även redaktionssekreterarens administrativa arbete.
Under en tid verkade det som om han glömt sina litterära ambitioner. Men när han 1918 flyttat till det rofyllda villasamhället Ramlösa söder om Helsingborg återkom han till den dramatisk-lyriska diktningen som växte till Fridas visor, tonsatta av honom själv. Nu skapade han Lilla Paris, den milt ironiska spegelbilden av barndomens Vänersborg, ramen kring Frida och hennes ledsagare.
När Fridas bok kom ut slog visorna genast an på publiken, som log åt den varma humorn och den målande småstadsskildringen. Man fascinerades av den lätta svävningen mellan parodi och skir poesi samt av melodins känsliga anpassning till ordens innehåll och versens rytm.
Den okände tidningsmannen blev med ens berömd. Succén växte när han under 1923 gav sig ut på två landsomfattande visturnéer. Hans röst var inte stor och märkvärdig, men han ägde en scenisk gestaltningsförmåga som med små medel trollade fram gestalterna och underströk textens innehåll. Och hans språk hade en poetisk utstrålning som aldrig upphörde att fascinera.
Trots – eller på grund av – de enorma framgångarna som estradartist tröttnade han på sin roll som vissångare. Fler Fridavisor blev det inte heller. Fridas andra och tredje bok sammanställdes och utgavs först efter hans död.
Men till det bitterljuva barndomsminnena stoff och till krigsårens hektiska spekulationsfeber i det småborgerliga Helsingborg återkom han i den stora komiska, men dubbelbottnade romanen Kvartetten som sprängdes. Här visade han sig på nytt som en genial underhållare, denna gång som prosaberättare. Och publikframgången uteblev inte heller nu – boken blev en av den svenska förlagsvärldens försäljningssuccéer.
Nydanaren
Birger Sjöbergs självkritik växte emellertid i takt med framgångarna, Han upplevde att ”ära med lögn blev given”. Hans litterära ambitioner var andra och större. De plågsamma minnena från första världskriget, samtidens påträngande hyckleri och materialism, hans eget själväckel framtvang en frän samhällskritik och en bitter, ångestladdad självuppgörelse, allt uttryckt genom ett chockerande nytt språk.
Han bröt sönder syntaxen, skapade nya, djärvt sammansatta ord och bilder samt förvandlade abstrakta företeelser till brutalt konkreta ting. Detta och dikternas snåriga tankegångar ledde till den publika katastrofen. Kritiken var oförstående, läsarna svek.
Idag betraktas diktsamlingen Kriser och kransar som en av århundradets viktigaste!
De sista åren
Birger Sjöbergs självförtroende brast. Trots att han skrev några av sina bästa dikter efter Kriser och kransar lyckades han aldrig samla sig till ett helt och genomarbetat verk.
Hans ekonomiska bekymmer växte, hans desperation likaså. Från slutet av 1928 upphörde han helt att ens försöka skriva. Våren 1929 blev han svårt sjuk.
Två dagar före sin död tilldelades han Samfundet De Nios pris, vilket kanske kunde återgett honom självförtroendet och skapat en ny ekonomisk grundval, men han var alltför svag för att kunna nås av detta glädjebudskap.